”Cantu a tenore är fyra röster som blir en. Det är inte harmoni i klassisk mening – det är något äldre, något från tiden före den nedskrivna musiken. Första gången du hör det förändras något inom dig.”
Cantu a tenore är den flerstämmiga manssången från Barbagia och centrala Sardinien: fyra röster (sa boche, sa mesu boche, sa contra, su bassu) som Unesco 2005 utropade till mästerverk av mänsklighetens muntliga och immateriella kulturarv och 2008 förde upp på den representativa listan. De strupiga rösterna contra och bassu ger den en omisskännlig klang som du känner igen efter bara några toner.
Man lär sig den inte på ett konservatorium – man lär sig den på su zilleri (byns bar), i vinkällarna och på fester, på kvällen, bland män som har känt varandra hela livet. Det är en social sång som sjungs i gemenskap och som har överlevt i århundraden i byarna i inlandet. Den lever än i dag – och att höra den live på en innergård i Oliena eller Orgosolo är en upplevelse du inte glömmer.
År 2005 utropade Unesco den sardiska cantu a tenore till mästerverk av mänsklighetens muntliga och immateriella kulturarv; 2008 fördes den upp på den representativa listan över immateriellt kulturarv – samma lista som i dag omfattar spansk flamenco och japansk nō-teater. Unescos beskrivning pekar ut Barbagia och centrala Sardinien som området där de flesta sångarna bor; bland byarna med de mest kända tenores finns Oliena, Orgosolo, Bitti och Fonni.
Launeddas är ett blåsinstrument av tre rörpipor i olika längd: su tumbu (borduntonen, utan hål) och sa mancosa är sammanbundna, medan den fria sa mancosedda spelas med höger hand och bär melodin. De spelas med cirkulär andning (man andas in genom näsan medan man blåser, så att tonen aldrig bryts). Enligt vissa forskare går de tillbaka till den nuragiska tiden: en liten bronsfigur som hittats i Ittiri, i dag på Nationella arkeologiska museet i Cagliari, nämns ofta som belägg.
Klangen är hypnotisk och oavbruten – en låg melodi och en bordunton som flätas samman utan paus. Launeddas har alltid ackompanjerat de traditionella sardiska danserna (sa dansa, su ballu) och religiösa ceremonier. Traditionen är framför allt rotad i södra och centrala Sardinien – Cabras, San Vito, Villaputzu, Trexenta – och det är där, på skyddshelgonens fester, som du oftast hör dem. Musikerna är få, men mästare och unga elever håller skolan vid liv.
Under Cortes Apertas uppträder tenores på torgen och på de öppna innergårdarna i byarna. Ofta är det inga planerade konserter utan spontana framträdanden: följ ljudet och folkmassan.
Den 28 april, Sa Die de sa Sardigna (det sardiska folkets dag), ordnar många byar traditionell dans, konserter och träffar: kolla programmet i den kommun där du bor. Det kan vara ett tillfälle att se de traditionella dräkterna bäras på riktigt.
Det multimediala Canto a Tenore-museet i Bitti, en del av Museet för bonde- och herdekultur, berättar om sången med inspelningar och dokument. Tenores di Bitti hör till de mest kända grupperna utomlands. Kolla museets öppettider och konsertkalendern innan du åker.
Skyddshelgonfesterna i Barbagias byar bjuder nästan alltid på traditionell musik och dans. September och oktober är fulla av lokala fester: fråga på plats efter aktuella program.
Vill du planera en vistelse på Sardinien kring en Cortes Apertas med musik? Skriv till oss: vi hjälper dig att få datumen att passa ditt semesterhus.
